Jag har haft svårt att känna ärlig glädje senaste veckorna. Allting som känns viktigt går liksom emot mig, och jag känner mig så nere. Jag får knappt svar på jobb jag söker. Jag blir nästan smickrad över att få ett nej, för då har arbetsgivaren lagt ned någon extra minut utöver att läsa min patetiska ansökan. Jag kämpar dagligen för att gå ner i vikt/få en finare kropp, men ärligt talat är det inte så lätt när någon inte tar mig på allvar när jag säger att jag tycker jag är för tjock eller ful. Jag VET att jag inte är ett berg men jag kan väl må dåligt över hur jag ser ut ändå? Jag ser ingen fara med det, jag hade ju knappast kunnat misstas för en pinne om jag tappade ett par kilon. Jag hade snarare sett friskare och mer proportionerlig ut.
Försökte lägga mig sent igår, så att jag kunde vakna sent idag. Självklart går också det åt helvete, så jag vaknade nu vid 09:30 och kan inte somna om. Jag vill inte vara vaken, jag vill sova bort lågkonjukturen och vakna när det är bättre tider. JAG ORKAR INTE LÄNGRE.
Denna helgen är också ett helvete. Jag vill träffa min pojkvän, men för en gångs skull har vi inte råd. Annars har det varit ganska lätt att fixa till de där hundringarna som behövs, men nu är det kört. Jag får tidigast träffa honom tidigast nästa helg, så det betyder att jag i en vecka ska få ligga i mitt rum eller sitta här och döda tid som redan känns död. Eller nej, just det. Jag har ju hela TVÅ timmar på AF på onsdagen...
På helgen skall man ha kul, man ska vara glad och umgås. Men så är det inte för mig. Min helg är meningslös. Den kanske är dedicerad till mig? För det är just så jag känner mig. Meningslös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar