(Detta inlägg riktar sig främst till min enda kvarvarande barndomsvän, Alexandra aka Lalle.)
Jag läste just ditt inlägg angående min flytt. Jag hoppas det känns bättre när jag säger att du inte är ensam som låter dessa känslor rinna längs kinden. Mina tårar fylldes också kan jag säga.
Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på vad jag faktiskt lämnar. Jag har främst fokuserat på det positiva som står framför mig nu.. Senaste tiden har jag tröttnat totalt på distansförhållande, jag orkar bara inte pendla och planera mitt kärleksliv längre. Jag har sett en flytt som enda lösningen ett tag nu. En lösning som jag trodde låg långt i framtiden, då vårt lägenhetsletande inte gick särskilt bra till en början. Men nu står jag här, en månad kvar till flytten, och det är nu jag börjat tänka på vad jag kommer sakna. Det gör ont förstås, och de första veckorna kommer vara jobbiga på många sätt.
Det roliga är, att jag trodde inte att någon egentligen skulle bry sig. Bortsett från mina föräldrar har jag inte berättat för någon direkt på allvar, det har främst kommit ut från bloggen. Jag vågade inte tänka att jag kanske är viktig och betyder någonting, att jag kanske lämnar ett litet hål efter mig.
Hursomhelst, så tänker jag inte låta detta bli ett avsked, för jag vill inte ta avsked av det som betyder något för mig, ni som är en del i mitt liv. Fan heller.
Det kommer vara en extra jävla massa mil emellan oss, men jag är inte beredd att låta vår vänskap tyna bort för det, ingenting skall få förändras. Tror du NAAAAAA-power viker sig så lätt? Nejdu ;)
Jag hoppas bara att du förstår mig precis som jag förstått dig då ditt jobb har begränsat dig mycket sen i somras. Eller ja, jag vet att du förstår. Du har ju också stora erfarenheter av distans, längtan blir bara för mycket till slut.
Jag glömmer aldrig veckorna innan vi började på lågstadiet, när vi bodde på Järvstigen och lekte.
Jag glömmer aldrig sommaren då du var hemma hos mig varje dag på Hovhult, när jag introducerade dig till Nightwish och du blev lika frälst som jag. Den blåa Jukka-ballongen som gick sönder i regnet, som vi lade bakom en tunnel.
Jag glömmer aldrig när vi träffade Nightwish och lipade som små barn, och sedan gick på konserten dagen därpå.
Jag glömmer aldrig hur bra och nära vänner vi blev i högstadiet, och hur vi gled ifrån varandra rejält under en period. Men den perioden gjorde vår vänskap bara ännu starkare, och sedan dess har vi alltid varit nära, trots det geografiska avståndet.
Jag glömmer aldrig de tråkiga rasterna då vi satte oss på treans buss och "åkte runt", särskilt den gången med djungelvrål.
Jag glömmer aldrig den där lilla vita manchesterväskan med "cirklar" i bruna nyanser från H&M som vi köpte en var.
Jag glömmer aldrig den gången när du inte orkade följa med på spelning, men när jag berättade att jag nyss blivit dumpad tog du första bästa buss ner till stan och blängde surt på honom hela kvällen.
Jag glömmer aldrig spelningen därefter, när jag fick skit av samma person för att jag hade en liten flirt med gitarristen, och när vi sen följde fick träffa det där norska bandet. Du var så blyg men jag och några bandmedlemmar knuffade fram dig.
Jag glömmer aldrig när vi tog den där tjugan och köpte plopp xD
Jag glömmer aldrig när du, jag och Hampus stannade kvar i skolan efter avslutningen i nian.
Jag hoppas du får en stund över att träffas innan jag drar iallafall, och om det inte går att lösa är du välkommen upp när du vill, och då skall vi fan käka korv och bröd till frukost. Jag kommer komma ner emellanåt också.
Älskar dig gumman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar