Vilket förstås gäller mig också.
Den här natten sög, den här dagen suger och jag vill ännu en gång avsäga mig allt som livet tillhör. Efter ett par bra dagar går, jag känner behag och tänker att jag kanske inte är så fucked up trots allt. Då slår plötsligt helvetet till, och jag ligger på samma nivå där jag kanske hör hemma. Nu är min lust för allting som bortblåst, jag ser svart och någon skönhet finns inte i sikte.
Så eftersom jag kände såhär, kunde jag så klart inte somna i bra tid igår heller. Klockan stod på 13 när jag vaknade. Vilket drar ner mig ännu mer. Då tänker jag, att jag har ju ändå ingenting eller någon att gå upp till så vad spelar det för roll? Ingenting att leva för alltså? De orden hjälper mig knappast upp heller.
Var tar man vägen när man inte vill vara någonstans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar